-
Bokrecension av Han Kangs ”Levande och döda”
I och med att en koreansk författare har för första gången tilldelats 2024 års Nobelpris i litteratur, publicerar vi en bokrecension av Han Kangs roman ”Levande och döda” som skrev av vice ordförande Gabriel Jonsson i vår medlemstidning Yoboseyo år 2017.
Vill du få hem medlemstidningen Yoboseyo? Bli medlem i Koreanska Sällskapet! Läs om medlemskapet
Författaren och poeten Han Kang (1970-) gav 2014 ut romanen Sonyôn-i onda – Pojken kommer. Eva Johansson översatte 2016 den engelska utgåvan till svenska med titeln Levande och döda (Natur & Kultur, 246 sidor). Förordet, som är skrivet av översättaren Deborah Smith, presenterar den politiska utvecklingen i Sydkorea 1979-1980. Tonvikten ligger på upproret i Kwangju, 18-27 maj 1980, mot landets nye starke man Chun Doo-hwan som var protegé till den i oktober 1979 mördade president Park Chung-hee.
Han Kang är själv född i Kwangju. Upproret föregicks av att Chun Doo-hwan med rykten om nordkoreansk infiltration som förevändning utvidgade krigslagarna till hela landet, stängde universiteten, förbjöd politiska aktiviteter och ytterligare inskränkte pressfriheten. Att protesterna bröt ut just i Kwangju berodde mycket på att en av de ledande oppositionspolitikerna – Kim Dae Jung (1924-2009) – är från den sydvästra landsdelen. Demonstrationerna som studenterna hade inlett drog till sig allt fler deltagare. Militärens brutala undertryckande av protesterna fick inte stopp på dem utan stadens befolkning lyckades uppnå en kort respit under vilken armén drog sig tillbaka för att sedan slutgiltigt krossa upproret med våld. Upproret var länge en tabufråga och först 1997 fick det som även benämns Kwangjumassakern en officiell minnesdag. Många koreaner kallar demonstrationerna ”demokratirörelsen i Kwangju” – det finns alltså tre benämningar.
”Pojken. 1980” skildrar en kollektiv minnesceremoni för döda i Kwangju. Nationalsången sjöngs varefter en tyst minut hölls för offren. Många var icke identifierade och hade därför inte lagts ner i kistor. Berättelsens jag – Dong-ho – går runt i idrottshallen bland liken som beskrivs i stor detalj. Stanken av förruttnelse var svåruthärdlig. Många sörjande kom dit och satte porträtt av de döda på kistorna som blev allt fler. Blommor och ljus sattes i flaskor vid en del av kistorna. Ett gemensamt minnesaltare ställdes upp i hallen. Skildringen av hur man letade efter döda kroppar på gatorna och när soldater mördade civila är levande.
I ”Pojkens vän. 1980” beskrivs hur människokroppar travade på varandra i form av ett kors lastades upp på en militärlastbil. Den ymnigt blödande Dong-ho kunde inte se de andra kropparna på vägen till en kulle där den stannade. Soldater lastade av kropparna och staplade upp dessa i form av ett kors. Dong-ho låg längst ner, men allt blod hade redan runnit ur hans sår. Under natten kände Dong-ho att något okroppsligt rörde vid honom. Han och hans kamrat kunde förnimma den egna existensen i andras sinnen. När solen följande dag nästan stod i zenit, visste Dong-ho att han inte var där men ändå var han vid liv. För att komma över sin skräck tänkte han på sin döda syster och undrade: Vem dödade mig, min syster och varför? Han tänkte på de skyldigas själar som han trodde sig kunna förnimma. Dong-ho ville slippa se alla döda kroppar och önskade att han kunde gömma sig i drömmar eller kanske minnen, varav flera sedan skildras. Ett av dessa var hans dödsögonblick. Dagligen kom militärlastbilar med döda kroppar.
Censur och tortyr
Kapitel 3 – ”Redaktören. 1985” – inleds med att redaktör Kim Eun-sook, som var i Kwangju i maj 1980, fick ta emot sju slag mot höger kind. Hon blev mycket omtumlad och försökte glömma slagen. Det var en man som ville veta var en översättare hon hade haft kontakt med om publicering av ett bokmanus befann sig, som utdelade slagen. Omständigheterna bakom de sju örfilarna beskrivs detaljerat. Djupast intryck på mig gjorde uppgifterna att på ett universitet jagade civilklädda poliser studenter som hade haft med sig ett flygblad med texten ”Ner med slaktaren Chun Doo-hwan” och att hennes bokmanus censurerades kraftigt. Uppgifterna fick mig att tänka på protesterna jag själv såg under studievistelser i Sydkorea somrarna 1985-1987 och den negativa nyhetsrapporteringen om landet. Här och var refereras det till Kwangjuupproret.
”Fången. 1990” beskriver smärtan i handen som Dong-ho år 1980 kände när han höll en penna i handen. De 91 fångarna, varav de flesta kände samma smärta, fick inte tala med varandra. Från ett övervakningsrum höll beväpnade soldater uppsikt. Förhören gick alltid ut på att hamra in budskapet att hans kropp inte längre tillhörde honom. Fångarna fick sitta på cellgolvet flera timmar i sträck, spikraka i ryggen och blicken riktad rakt fram mot fönstret. Hungern och törsten var outhärdlig. Av fångarna utsattes Kim Jin-su för den värsta tortyren. Hur milisen i Provinskontoret förberedde sig inför arméns förväntade attack mot Kwangju beskrivs. Militären dödade många människor, dödsoffer vilka genom sin död räddade andra människors liv. Milisen avfyrade inte sina gevär och barnen som ingick i den kunde inte använda dem. Dagen efter var det fullt av människor på sjukhusen som ville ge blod till de sårade. I juni utsattes de, som hade gripits för olaga vapeninnehav, för tortyr i syfte att framtvinga falska bekännelser. Rättegångar hölls i oktober. Dong-ho dömdes till nio års fängelse, men beviljades långt innan amnesti. Han och Kim Jin-su fortsatte träffas medan de både levda miserabla liv. Kim Jin-su begick till slut självmord.
Fackligt arbete, modern och epilog
I kapitel 5 – ”Fabriksarbeterskan. 2002” – skildras rädslan hon upplevde i samband med ett fackföreningsmöte 1985. Hon arbetade i facket till 1992, varefter hon började försörja sig genom att transkribera inspelningar och kategorisera fotografier om miljöfrågor. Hon ville inte hjälpa Yoon med hans forskning om arbetarrättsrörelsen för att kunna vara anonym. Hon arkiverade långsamt och utdraget dödande och föreställde sig den hastiga död i form av bl.a. gevär, bajonetter och batonger som var inpräntad på kassetterna i Yoons arbetsrum. Hon bläddrade ibland i Yoons avhandling som innehöll en intervju om Kwangjuupproret med i hög grad liknande uppgifter som i kapitel 2. Uppgifter om undertryckandet av facket under Park Chung-hees sista år vid makten är med, däribland det omilda gripandet av kvinnliga arbetare som hade gått emot det mansstyrda och företagsstyrda facket. Tillbakablickar görs på upproret i Kwangju. Kapitlet skulle ha varit lättare att läsa om fler årtal hade varit med.
Kapitlet ”Pojkens mor. 2010” beskriver scenen när Dong-ho var tillbaka för att träffa sin mor som hade svårt att finna honom bland marknadsstånden (fadern var död). Istället skildras hur hon begravde honom bara 15 år gammal med sina egna händer. Hon hade förgäves försökt ta sig in i Provinskontoret när Dong-ho var där. Nu insåg hon att livet måste gå vidare utan honom. Hon kom ihåg hur Dong-ho växte upp efter födseln. Vid sex-sju års ålder gick modern och Dong-ho dagligen längs floden till butiken för att hälsa på fadern.
I epilogen framgår det att Han Kang 1980 flyttade med familjen till Söul. Två år senare lyckades hon hitta den fotobok som hennes pappa hade tagit med sig från ett kondoleansbesök i Kwangju. Hon blev chockad av att få syn på en ung kvinnas vanställda ansikte. Under besöket i Kwangju år 2013 läste hon i två månader dokument om upproret, varefter hon inte kunde fortsätta p.g.a. drömmarna. I en dröm jagades hon av ett gäng soldater. Författaren förundrades över soldaternas grymhet. Medan upproret pågick kunde hennes mamma inte kontakta familjen i Kwangju. Ingen av författarens släktingar dog, skadades eller greps. En för mig ny uppgift är att det förutom de grymmaste soldaterna också fanns de som var ovanligt mänskliga, bl.a. genom att rikta sina vapen upp i luften för att inte skjuta någon. Han Kang kunde se Dong-ho när gravarna öppnades 1997 och kropparna begravdes på nytt på den nyinrättade Nationella begravningsplatsen för Kwangjuupprorets offer. Framför graven ställde hon ett ljus.
Översättningen flyter fint. Den engelska översättningen motsvarar uppenbarligen väl originaltexten. Innehållet överensstämmer mestadels med vad jag vet om Kwangjuupproret genom studier och besök i Sydkorea. Särskilt att besöka minnesmärket May 18 Memorial Park, som byggts upp utanför Kwangju för att hedra offren, var gripande. Många gånger har människor från Kwangju självmant berättat om sina fasansfulla upplevelser. Boken, som är den första roman jag har läst om Kwangjuupproret, har vunnit English Pen Award. Även om innehållet var bekant och upplevelser från Sydkorea samt dokumentären Kiôg-ûl kiôkhara [Memento Memory] producerad av The May 18 Memorial Foundation, har gjort ett djupare intryck på mig än boken, vill jag rekommendera den. Bokens största förtjänst är att den lyfter de olika sidor hos människan i form av ondska och medlidande som samtidigt visade sig i Kwangju.
Gabriel Jonsson
